Aniara

Jisses. Dystert värre. Deppigt, deppigt. Måste nog ändå säga att jag tycker det är lite drygt att allt är på vers, blir lite pretto. Fast samtidigt välskriven och det aldrig sinande dystra mörkret är ganska stämningsfullt, så blir ändå en trea.

Jag gillar sci-fi- och rymdopera överlag annars, så det känns bra att ha läst en av klassikerna i genren. Fast skulle nog säga att när det gäller klassiker så är Ursula Le Guin ungefär en miljon gånger bättre. Av Harry Martinson rekommenderar jag hellre mästerliga Nässlorna blomma.